Jag är inte mer än människa, ja har mina brister och jag har mina fel. Jag försöker så gott jag kan utefter dom förutsättningar som just jag har. Man lär livet ut, man kan inte kunna allt på en gång. Det är som att lära sig gå, de är traggligt i början och man ställer sig gång på gång för att sedan falla igen. Men man reser sig ändå upp igen. Man får hjälp av de personer man har runt omkring sig för att lära sig... men när man sedan lärt sig gå, och har några år på nacken , så har människor en helt annan karaktär gentemot dig. Det är svartsjuka kring vad andra kan, vad de har och hur de formulerar eller rör sig. Och endel kan ta till sig saker väldigt bra, de som har ett yttre skal som är rätt så hårdhudat. Men så har vi dom andra, de som är mest lika mig, de som står rätt upp och ner utan hud, och med sina känslor utanför kroppen. Man ser varenda nervtråd, muskel och blodådra hos en sån person, som en sån som mig. För jag är helt naken. Jag har inget skydd som andra har, jag kan inte filtrera bort de som andra kan. Vissa saker är svårare för mig än för dig, saker som du ser som självklara ser inte jag som självklart. Och detaljer som jag ser, ser inte du. Jag ser allt i svartvitt. Det finns ingen gråskala hos mig. Det finns inga alternativ mer än svart eller vitt. Jag tänker på allting som jag gör, eller andra gör, varför gör dom så? Har jag påverkat det? Sa jag någonting fel nu? Hur ser dom på mig som person? Kom ihåg att alla människor inte är stöpta ur samma form. Det finns så mycket under ytan som ni inte vet om varandra, bara för att det inte syns på utsidan så betyder de inte att de inte finns. Sluta skämta om ångest eller självskadebeteende om du själv inte verkligen vet vad det innebär. Sluta använd ord som "psykfall", "jävla bög" eller haha, hen borde läggas in på psyket" för endel är detta verklighet. Det är ingenting att skämta om. Läs på de ord ni så lätt tar till, fördjupa er i dom och försök finna en förståelse kring dessa personer som inte är stöpta ur samma form som dig