Mötet
Kategori: Borderline, Kurator, Psykiskohälsa, Terapi
Nu är det lite mer än ett år sedan som A slutade på sitt arbete där jag hade möjlighet att ha kontakt med henne.
Mycket har hänt sedan dess, för att ta det kort så har jag bliit sambo, sålt lägenhet och köpt hus.
Mycket har hänt sedan dess, för att ta det kort så har jag bliit sambo, sålt lägenhet och köpt hus.
Måendet är rätt kasst, utan kontakt med min samtalskontakt på över 1 år så är det som det är.
PÅ tal om de så sprang ja in i min gamla samtalskontakt A på den lokala affären där jag bor.
Jag rodnade, fick panik, hjärtat slog och jag ville bara försvinna, samtidigt som jag var överlycklig över att se henne, ville ge henne en kram, men stod bara å glodde.
min samb sa hej, å startade ett samtal, A frågade om hur de var, vände sig till mig, men jag kunde inte titta på henne, ja kunde inte ha ögonkontakt, jag flackade med blicken och minns knappt vad som hände i mötet.
Hon hade sin man med sig som hon presenterade, jag minns inte ens att han var med, jag minns knappt A.
Jag har så svårt att visa mina känlor, jag vet inte om det har med uppväxt att göra, då känslor inte skulle visas utan hållas fär sig själv, eller om det är så att det helt enkelt hör till min diagnos.
MIna känlor går alltid på högvarv, det är liksom inget känsloläge som är neutralt. Jag är antingen helt förtvivlad, förbannad så jag kokar, eller super happy. Jag gruppblar tills geni knölarna är bort nötta, jag kan inte släppa saker och gå vidare. Jag mins detaljer, ord, handlingar och små saker som ingen annan tänker på... Därför har jag möjlighet att grubbla tills jag inte vet varken ut eller in, Jag bygger upp scenarion i huvudet, mycket "tänk om" och "hur kan jag säga" och "hur reagerar denne person om jag gör si eller så"
Jag känner mig tom, ensam och övergiven i min relation till A. Jag vill ha henne i mitt liv, inte som samtalsstd, utan som medmänniska. men de kan man inte begära, Vi hade en profistionell relation, och idag jobbar hon bara med par från andra komuner än där jag är ifrån, vilket gör att jag inte kan ha kontak med henne.
PÅ tal om de så sprang ja in i min gamla samtalskontakt A på den lokala affären där jag bor.
Jag rodnade, fick panik, hjärtat slog och jag ville bara försvinna, samtidigt som jag var överlycklig över att se henne, ville ge henne en kram, men stod bara å glodde.
min samb sa hej, å startade ett samtal, A frågade om hur de var, vände sig till mig, men jag kunde inte titta på henne, ja kunde inte ha ögonkontakt, jag flackade med blicken och minns knappt vad som hände i mötet.
Hon hade sin man med sig som hon presenterade, jag minns inte ens att han var med, jag minns knappt A.
Jag har så svårt att visa mina känlor, jag vet inte om det har med uppväxt att göra, då känslor inte skulle visas utan hållas fär sig själv, eller om det är så att det helt enkelt hör till min diagnos.
MIna känlor går alltid på högvarv, det är liksom inget känsloläge som är neutralt. Jag är antingen helt förtvivlad, förbannad så jag kokar, eller super happy. Jag gruppblar tills geni knölarna är bort nötta, jag kan inte släppa saker och gå vidare. Jag mins detaljer, ord, handlingar och små saker som ingen annan tänker på... Därför har jag möjlighet att grubbla tills jag inte vet varken ut eller in, Jag bygger upp scenarion i huvudet, mycket "tänk om" och "hur kan jag säga" och "hur reagerar denne person om jag gör si eller så"
Jag känner mig tom, ensam och övergiven i min relation till A. Jag vill ha henne i mitt liv, inte som samtalsstd, utan som medmänniska. men de kan man inte begära, Vi hade en profistionell relation, och idag jobbar hon bara med par från andra komuner än där jag är ifrån, vilket gör att jag inte kan ha kontak med henne.
Jag är fortfarande dödsrätt för att leva, och livrädd för att dö. Jag behver hjälp, men har inte möjlighet att få det, dels pga att jag inte klarar av att starta upp med någon ny, och dels för att jag bara skulle jämföra med min tidigare kontakt med A, men även för att jag inte har möjlghet pga skolan... får inte ha mer frånvaro än de jag har idag...
