bokstavskombination.blogg.se

Jag hatar julen.

Det har jag alltid gjort.
Men denna jul slår allt som tidigare känts tyngst.


Mina två hjärnspöken till ex hör av sig, ena på julafton och andra tre dagar efter julafton. 
Jag träffar båda av ren slump. 
Känslan inombords var ren ilska när jag lämnade dom.
Det rörde upp så mycket känslor, och jag kunde inte kontrolera någon utav dom.

 

Idag träffade jag min kurator, hon berättade att hon skulle sluta. 
Hela jag gick sönder inuti.
Den enda anledningen till att jag ens finns idag, kommer inte längre finnas kvar.
Den enda anledningen till att jag sökte min utbildnig, den enda anledningen till att jag orkar fortsätta andas, den enda anledningen till att jag orkat kämpa lite till.
Den enda anledningen försvinner.

Jag visade inga känslor inne på hennes rum när hon berättade det, jag ville inte ge henne dåligt samvete, jag ville inte visa hur jävla svårt de här är för mig. 
För skulle jag börja gråta, så skulle jag inte kunna sluta i tid tills att nästa patient skulle in.

Jag ville inte att de skulle påverka på något vis.
Jag är inte mer än hennes arbete, men för mig har hennes arbete med mig, varit de som fått mig att fortsätta kämpa, det har känts som att någon trott på mig. vilket var något nytt för mig. 
Det låter så otroligt sorgligt att jag betalar en människa för att lyssna, och att jag bara känner mig trygg men den personen, och nu kommer den personen försvinna.
Den enda person som jag fått känslan av någonsin har trott på mig. 

Men berättar jag de här för henne, så vet jag att det kommer att ha en påverkan. 
vilket betyder att ja inte kan berätta någonting om de för henne, även om jag skulle behöva.
Även om jag faktiskt betalar för det, så vet jag inte om jag kan.

A kom in i mitt liv när farmor gick bort, och när kerstin inte klarade av mig längre.
när farmor, den enda person jag någonsin har litat på gick bort.
Det kan inte varit lätt att vara ny i yrket å få en sån som mig på halsen, jag vet att jag är en svår person.
Men ingen har egentligen försökt tränga sig igenom mitt skal tidigare, ingen har haft de tålamodet.

Hade det varit någon annan än A som varit min kontakt på psykiatrin så hade jag förmodligen inte varit kvar. och jag vill inte, och jag tänker inte börja om med någon annan.
Jag har inte samma acceptans med någon annan som jag haft med A.  
Det är mänskligt att komma sent, det är mänskligt att va sjuk, det är mänskligt att telefonen ringer, det är mänskligt att de knackar på dörren under ett möte, det är mänskligt att behöva avsluta ett möte tidigare, det är mänskligt, alltihopp, och det är okej.
men skulle ja ha någon annan kontakt som gjorde detsamma så skulle ja gått därifrån och aldrig kommit tillbaka, för då är det inte mänskligt helt plötsligt.

Jag önskar henne all lycka, det gör jag verkligen. 
men jag vet bara inte vad jag ska göra, jag har gråtit floder och känner att jag bara vill skära upp hela mig, hoppa framför tåget, dränka mig, eller hänga upp mig i ett träd nånstans.
Jag är så desperat av någonting drastiskt, och jag vet inte hur jag ska göra för att bli kvitt känslan inombords.

 

Men det är egentligen jag som är puckad,
För jag borde ha fattat de innan, men det kom som en chock, direkt när orden lämnade hennes mun och formade "jag ska sluta" 
Det jag har fasat under en så lång tid.

Orden
"jag har mitt barn i skolan, då vill man ha nära hem ifall någonting händer" 
"jag kommer inte sluta"
"jag har ingen sjukdom och jag kommer inte försvinna"

Dom orden har liksom etsat sig kvar i mig, då jag aldrig litar på människor helt och fullt, så var nog den här gången ändå de närmasta jag har kommit till att lita till någon, även om jag betalar för tilliten,
och inte kan räkna med att den alltid kommer finnas där.


Men jag tänker att jag borde ha förstått den gången hon sa "socionom" istället för kurator, vilket betydde att hon fått en annan titel, och då vill utveckla sina kompentensområden.
Vilket är förståligt.
Jag borde förstått de små tecknen som ändå har funnits senaste tiden, 
men jag har varit kaos inombords så att jag på så vis missat det. 
Jag får helt enkelt skylla mig själv att jag inte varit försiktigare.



Men jag kommer gå i bitar.
Jag kommer ha ont
Jag kommer skrika högt, så låt mig skrika färdigt
Låt mig spricka sönder.
Låt mig gå itu.