Jag vill glömma bort att andas
Kategori: Psykiskohälsa
Ligger på nedervåningen medans min flickvän har gått och lagt sig.
jag vet inte vad det är.. men jag är så oerhört ledsen, nästintill otröstlig, och jag berättar ingenting för henne om det.
Jag känner en känsla inombords som bara vill rispa upp huden, hon skulle ju ändå inte märka av det eftersom vi inte har någon intimitet alls. helt obefintlig.
Jag känner mig inte älskad just ikväll, trotts att jag fick ett "jag älskar dig" innan hon gick och la sig, det känns som att hon är kvar hos mig för att hon måste, inte för att hon vill.
Denna känsla kan försvinna inom loppet av en kvart, men ibland, oftare än vanligt så gör sig denna känlsa påmind.
Jag vet inte om det är den där stressen inför att jag i morogn ska jobba, vilket jag inte gjort på länge, och att skolan börjar på måndag, om det är de som gör mig extra skör just nu... började dagen med att kräkas, åt ingenting alls och sitter nu och har ont i magen som fasiken och vet inte om känslan är oros relaterad eller om magen egentlgien bara är hungrig. Hur som så känner jag mig vidrig och tjock och allmänt oattraktiv, känslan förstärks då jag inte får någon ömmhet eller uppskattning hemmifrån.
Vad ska jag göra för att kunna prata om mina känlsor med någon som liksom förstår? min kurator har ju slutat, och hennes ersättare är inte utbildad samtalsterapeut, vilket märks, har inget förtroende för henne alls, även om hon nu verkar tro det. Vart ska jag börja för att få må bra? känner mig så oerhört ensam.
jag vet inte vad det är.. men jag är så oerhört ledsen, nästintill otröstlig, och jag berättar ingenting för henne om det.
Jag känner en känsla inombords som bara vill rispa upp huden, hon skulle ju ändå inte märka av det eftersom vi inte har någon intimitet alls. helt obefintlig.
Jag känner mig inte älskad just ikväll, trotts att jag fick ett "jag älskar dig" innan hon gick och la sig, det känns som att hon är kvar hos mig för att hon måste, inte för att hon vill.
Denna känsla kan försvinna inom loppet av en kvart, men ibland, oftare än vanligt så gör sig denna känlsa påmind.
Jag vet inte om det är den där stressen inför att jag i morogn ska jobba, vilket jag inte gjort på länge, och att skolan börjar på måndag, om det är de som gör mig extra skör just nu... började dagen med att kräkas, åt ingenting alls och sitter nu och har ont i magen som fasiken och vet inte om känslan är oros relaterad eller om magen egentlgien bara är hungrig. Hur som så känner jag mig vidrig och tjock och allmänt oattraktiv, känslan förstärks då jag inte får någon ömmhet eller uppskattning hemmifrån.
Vad ska jag göra för att kunna prata om mina känlsor med någon som liksom förstår? min kurator har ju slutat, och hennes ersättare är inte utbildad samtalsterapeut, vilket märks, har inget förtroende för henne alls, även om hon nu verkar tro det. Vart ska jag börja för att få må bra? känner mig så oerhört ensam.
