15/2-2016
Kategori: Allmänt
Idag så tog jag mig till psyk.
Jag gick till min kurator själv (dock iproppad med ångestdämpande)
Jag kände mig drogad, hade väldigt hög ångestnivå där jag satt.
Där hon försökte få kontakt med mig.
Hon kom i tid idag. Precis innan klockan skulle slå över på 14:01 så öppnades dörren.
Hon berättade det jag fruktat så länge, att hon väljer sina patienter själv, vilka hon vill jobba med.
Hon har valt mig. Och jag är mer än bara ett jobb.
(Jag har iof valt henne först, sökt efter att få komma till henne)
Det betyder att jag kommer vara en person som alltid kommer bli ihågkommen hos henne.
Dvs, jag kommer svika henne.
Jag ljuger henne rakt upp i ansiktet varje gång jag säger att vi har ett kontrakt.
Jag får henne att lita på mig. Och jag kan ju inte ens lita på mig själv.
Jag är så oerhört manipulativ, gentemot mig själv. Gentemot min kurator.
Hur ska hon kunna hjälpa om jag inte släpper in?
Idag kunde jag knappt se henne i ögonen. Jag har försvunnit.
Jag glider längre in i mörkret.
Och jag orkar inte längre leva för andras skull. Just nu, lever jag bara för att jag inte vill att min kurator ska känna att hon kunde gjort mer, eller att mitt försvinnande påverkar hennes familjeliv.
Hon ska inte behöva sitta och titta på störningar i Östgötatrafiken på hennes lediga tid.
Men det känns samtidigt skönt, att någon ändå bryr sig.
Men att det är ens kurator är bara ledsamt. Med tanke på att jag faktiskt har en familj. Men dom skulle aldrig märke av att jag var död den första tiden, och jag har en plan... Det är sportlov snart. Och jag tror att min kurator är borta den veckan, dvs att jag är själv en hel vecka utan att någon kikar till hur jag mår...
Det är då jag ska passa på att försvinna från jordelivet.
