begravning
Kategori: Allmänt
Jag frågade A för en tid sedan om
hon skulle sluta... Det skulle hon inte.
Jag hade varit nervös för det i flera dagar. tänkte i förväg vad som skulle hända med mig då, jag skulle inte orka med att "lära känna" en ny person...
Jag har precis börjat känna mig trygg med A igen.
För några gånger sedan så hade A inte sin fina sjal och rosa T-shirt på sig, inte heller dom matchande skorna... hon hade en svart klänning med vit krage på, mörka strumpbyxor och svarta sandaler.
jag vågade inte berätta för henne att jag önskade att jag inte skulle vakna upp på mornarna.
För hon skulle förmodligen på en begravning. Och jag kände mig så dum som satt där, och skulle beklaga mig över att jag inte ville leva och olika metoder för att få slippa det.
Det är ganska ofta som jag inte vågar berätta hur jag känner, men när jag gör det så räcker det med en blick från A så känner jag att tårarna är
på väg. Då byter jag samtalsämne direkt.
(undrar om hon märker det?)
Jag är så otroligt rädd.
För jag kan se i hennes ögon att jag skrämmer henne med ibland.
Precis lika mycket som jag skrämmer mig själv.
(Trotts avtalet så tror jag att hon, precis som jag är osäker kring hur länge det håller)
de senaste gångerna jag varit på besök så har jag spelat väldigt glad och "normal" (vad nu det är? Normal? Hur är man då?)
just för att jag känner att jag mår sämre
och sämre. Vill inte att någon ska ta på sig någon skuld, eller
"jag borde sett igenom det"
